FIP

Kattens sjukdomar

2018-06-16

Martina Zakariasson

Dela

Felin infektiös peritonit (FIP) är en virussjukdom som utan behandling har dödlig utgång. Sjukdomen orsakas av felint coronavirus (FCoV), ett virus som många av våra katter är smittade av. I en svensk undersökning utförd vid SVA (Sveriges Veterinärmedicinska Anstalt) hade ca 67 % av raskatter och 17 % av huskatter antikroppar mot FCoV, vilket innebär att de någon gång stött på viruset.

FIP kan drabba katter i alla åldrar, men är vanligast hos unga katter – ca 70 % av katter som drabbas är yngre än 1 år. Diagnosen ställs oftare hos raskatter än hos huskatter.

Hur smittar FCoV?

FCoV smittar fekalt-oralt, dvs genom avföring. FCoV är mycket smittsamt och dessutom överlever det veckor till månader i miljön. FCoV är dock känsligt mot de flesta rengöringsmedel.

Symtomfria katter kan vara livslånga bärare av FCoV och utsöndra det kontinuerligt i avföringen. I studier har 10-15 % av smittade katter visats bli livslånga utsöndrar av FCoV.

FCoV smittar inte människor eller hundar.

Hur orsakar felint coronavirus FIP?

FCoV förökar sig i tarmen och kan orsaka en övergående diarré, framför allt hos kattungar. Många katter som smittas förblir dock symtomfria. Hos ett fåtal katter muterar viruset och ger upphov till FIP-virus. FIP-viruset infekterar och förökar sig i monocyter – en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Viruset kan spridas genom kroppen och om det inte bekämpas av ett starkt cellmedierat immunförsvar kommer katten utveckla symtom på sjukdom.

Den muterade virusformen anses inte vara smittsam.

Riskfaktorer för utveckling av FIP från coronavirus

Flerkatthushåll, vilket ger ett ökat smittryck av FCoV. Risken ökar ytterligare om katterna delar kattlåda samt om det är dålig hygien i hemmet.
Stress, t. ex. i samband med flytt eller kastration
Ung ålder (<1 år)
Ärftlig känslighet. Man har i vissa studier visat att FIP är vanligare hos vissa raser. Vilka dessa raser är skiljer sig dock mellan olika områden varför det är sannolikt att vissa linjer, snarare än rasen, är extra känsliga för att utveckla FIP.

Symtom

FIP delas traditionellt in i två olika former: våt FIP och torr FIP. Vissa katter kan även ha en blandning mellan dessa former.

Typiska tidiga symtom på FIP är trötthet, dålig aptit, viktnedgång och feber som kommer och går. Efter en period av dagar till veckor (och ibland månader) kan andra symtom utvecklas.

Vid våt FIP får katten ofta vätska i buken. Vätskeutträdet beror på inflammation i blodkärlen, en så kallad vaskulit, vilket leder till att vätska kan läcka ut. Vätska som läcker ut i buken kan orsaka en bukhinneinflammation, en peritonit, och det är härifrån delar av sjukdomen har fått sitt namn. Om prov tas från vätskan är den generellt proteinrik, halmgul och tråddragande.

Katten kan även få vätska i pleura, dvs runt lungorna. I dessa fall ger vätskeutträdet upphov till andningssvårigheter hos katten.

Katt med uveit (inflammation i främre ögonkammare) i sitt högra öga på grund av torr FIP

Torr FIP har ofta ett mer långdraget förlopp samt mer vaga och ospecifika sjukdomstecken. Symtomen kan komma smygande under månader till år och katter som diagnosticeras med torr FIP är ofta äldre än de som utvecklar våt FIP. Liksom vid våt FIP är de första symtomen oftast trötthet, dålig aptit, viktnedgång och feber. Katter med torr FIP kan även få ögonskador och neurologiska symtom, som vinglighet, kramper och beteendeförändringar. Även förstorade lymfknutor i buken samt lever- och njurskador är vanligt. Vissa katter har endast neurologiska symtom.

Diagnos

Diagnosen våt FIP kan ofta ställas utifrån sjukdomshistoria, kliniska symtom och undersökning av vätska i buk- eller brösthålan. Vätskan är i de flesta fall halmfärgad och tråddragande/seg. Vid analys kan man bland annat se att den innehåller mycket proteiner. Diagnosen FIP kan ställas om kan man påvisa viruset i vätskan med hjälp av PCR. Även om detta test har hög känslighet är det dock viktigt att komma ihåg att inget test är 100 % tillförlitligt och svaret ska vägas samman med övriga fynd. Ett negativt prov, dvs att virus inte blev påvisat med hjälp av PCR, utesluter inte sjukdomen.

Diagnosen torr FIP kan vara svårare att ställa, framför allt om man inte hittar tydliga förändringar på ögon eller inre organ. Har katten förstorade lymfknutor eller förändringar på t. ex. njurar kan man att ta ett finnålsaspirat (cellprov) från dessa och analysera cellerna samt leta efter virusantigen. Mår katten relativt bra och klarar en sövning kan man även gå vidare med biopsi (vävnadsprov) av förändrad vävnad.

Notera att diagnosen FIP INTE kan ställas genom att mäta antikroppar mot FCoV. Hög halt antikroppar säger endast att katten stött på viruset, inte huruvida viruset har muterat till FIP eller ej.

Katter med FIP har ofta förändringar på sina blodvärden som:

Anemi (blodbrist)
Förhöjda globuliner (en typ av proteiner) och till följd av detta en albumin:globulin kvot på <0.4. Är kvoten >0.8 är diagnosen FIP osannolik.
Förhöjt bilirubin
Lymfopeni (minskat antal lymfocyter, en typ av vita blodkroppar)
Neutrofili (ökat antal neutrofiler, en typ av vita blodkroppar)

Behandling och prognos

Prognosen för katter med FIP har tidigare varit dålig. Det har dock forskats intensivt på olika behandlingar mot FIP och Professor Niels Pedersen på University of Californa, Davis, har visat att GS-441524 är effektivt mot FIP. I initiala studier har ca 80-85% av katter med FIP svarat bra på behandlingen.

Behandling finns som licenspreparat:

Remdesivir – injektion där Remdesivir omvandlas till GS-441524 i katten.
GS-441524 – tabletter.

Behandlingen är lång; 12 veckor om den inte behöver förlängas ytterligare av någon anledning och den är fortfarande relativt dyr. Det är även rekommenderat med täta veterinärkontroller och blodprover under behandlingen för att se om man behöver justera dosen eller behandlingslängden.

Då det ofta är unga och växande katter som insjuknar i FIP är det viktigt att väga katten ofta och öka dosen på medicineringen när katten ökar i vikt.

Katter med neurologiska och/eller ögonsymtom behöver generellt högre doser av medicinen för att svara på behandlingen.

Vissa katter får återfall efter avslutad behandling. Dessa kan svara på ytterligare en behandling med ökade doser.

Ca 9 % av behandlade katter svarar inte på behandlingen, detta beror ofta på att sjukdomen gått så långt att katten är alltför sjuk för att hinna svara på behandlingen innan den avlider.

Förebyggande

Då många katter i Sverige är smittade med coronavirus är det svårt att förebygga smitta. Många kattungar smittas av sin kattmamma och utekatter kan smittas av avföring i miljön. Har man en katt eller kattgrupp som man vet är fria från FCoV och man vill införskaffa en ny katt kan man teoretiskt sett ta blodprov från denna för att kontrollera antikroppstiter mot FCoV. Är denna låg bär katten sannolikt inte på smittan.

Stora kattgrupper innebär ett riskmoment för att FIP ska utvecklas. Detta beror på att katterna kan smitta varandra med FCoV och det blir en ”rundgång” av viruset. Därför rekommenderas att man har mindre kattgrupper, bestående av max 5 katter.

Sannolikt finns en ärftlig benägenhet att utveckla FIP. Har man en avelskatt som fått två avkommor som drabbats av FIP bör man överväga att ta denna katt ur avel. Man bör i dessa fall även undvika att avla på syskonen till de katter som utvecklat FIP.

Stress kan bidra till utvecklingen av FIP. Se därför till att stressnivån i kattgruppen är så låg som möjligt och försök minska stressen i samband med veterinärbesök. Läs gärna artikeln om hur du bäst förbereder din katt för ett veterinärbesök här.

FCoV smittar via avföring. Har man flera katter är därför hygienen i kattlådan viktig. Ha flera kattlådor (helst en per katt plus ännu en kattlåda) så det alltid finns en ren kattlåda att gå på.

Det finns ett vaccin mot FCoV men detta används sällan. Vaccinet får endast ges till katter äldre än 16v och är främst indikerat att användas i uppfödningar som haft en historik av FIP. I dessa fall har katterna äldre än 16 veckor mest sannolikt redan blivit exponerade för viruset och vaccinet har därför mycket begränsat värde.

För att förebygga att FCoV smittar från en infekterad mamma till sina ungar behöver man ta ungarna från mamman vid senast 6 veckors ålder. Fram till dess skyddas kattungarna av mammans antikroppar. Detta kan dock leda till psykiska problem hos kattungarna och rekommenderas inte.