Hyperparathyroidism beror på en ökad utsöndring av parathyroideahormon (PTH) från kattens parathyroidea (bisköldkörteln). Hos de flesta katter sitter två parathyroidea vid varje sköldkörtellob, dvs fyra parathyroidea totalt.
PTH gör så att mer kalcium reabsorberas från njurarna och att mer fosfat utsöndras via urinen. PTH ger alltså mer kalcium och mindre fosfat i blodet. PTH stimulerar även resorption av kalcium och fosfat från skelettet samt produktion av ämnet calcitriol. Hos den friska katten frisätts PTH när kalciumnivåerna i blodet är låga eller när fosfatnivåerna är höga. Vid hyperkalcemi minskar alltså utsöndringen av PTH.
Vid hyperparathyroidism är utsöndringen av PTH konstant hög vilket leder till förhöjda nivåer av kalcium i blodet (läs mer om hyperkalcemi här).
Diagnos
Vid hyperparathyroidism ses typiskt hyperkalcemi och hypofosfatemi (dvs låga nivåer av fosfat i blodet). Ses denna förändring behöver nivån av PTH kontrolleras. Prov behöver då skickas till ett externt labb. Detta prov är relativt dyrt och kostar vanligtvis några tusen. Det kan ta flera veckor innan man får svar på provet. Ligger PTH högt (eller i den övre delen av referensintervallet) samtidigt som katten har hyperkalcemi är detta diagnostiskt för hyperparathyroidism. Vid låga nivåer av PTH kan hyperparathyroidism inte helt uteslutas.
Behandling
Operation där den förändrade parathyroidean opereras bort kan bota sjukdomen. En skicklig ultraljudare kan ibland se var den förändrade parathyroidean finns och hjälpa kirurgen att planera ingreppet.
Risker med operationen är dels att det inte är säkert att all förändrad vävnad kan opereras bort och katten kommer ha fortsatt högt kalcium i blodet efter operationen, och dels att för mycket vävnad opereras bort så att katten istället får för låga nivåer kalcium i blodet.
Lyckas operationen är långtidsprognosen god.
Nutritionell sekundär parathyroidism
Nutritionell sekundär parathyroidism kan drabba kattungar som får för lite kalcium i sin mat alternativt om fosfor:kalcium ration är fel. Kattungar är speciellt känsliga i åldern 3-4 månader då tillväxttakten är hög. Vid låga nivåer kalcium i fodret kan inte tillräckligt med kalcium för att möta både det växande skelettets behov samt hålla tillräckliga nivåer av kalcium i blodet mötas. Detta leder till att kalciumnivån i blodet blir för låg vilket i sin tur stimulerar utsöndring av PTH och bildande av calcitriol. Dessa ämnen ökar resorptionen av kalcium från skelettet för att kunna upprätthålla normala nivåer av kalcium i blodet. Detta orsakar till slut en urholkning av skelettet som blir skört och lätt kan fraktureras. Smärta från skelettet är vanligt även innan frakturer uppkommer.
Sjukdomen är idag ovanlig tack vare att de flesta unga katter får en välbalanserad kost. Sjukdomen uppkommer om kattungen får i huvudsak enbart kött (vilket är rikt på fosfor men fattigt på kalcium). Man har även kopplat samman sjukdomen med att ge katten en vegetarisk kost eller raw food/BARF (där man då inte gett rätt sammansättning av fosfor:kalcium).
Behandlingen består främst av att byta till en välbalanserad diet och undvika skador fram till dess att skelettet blivit ordentligt mineraliserat. Burvila under denna period kan vara nödvändigt. Smärtstillande är rekommenderat så länge som katten har ont från skelettet.
Renal sekundär hyperparathyroidism
Renal sekundär hyperparathyroidism är en slags hyperparathyroidism som beror på en kronisk njursjukdom (ckd). Försämrad utsöndring av fosfat i njurarna leder till en hyperfosfatemi (förhöjda nivåer av fosfat i blodet). Fosfatet i blodet kan bilda komplex med kalcium vilket sänker nivåerna av joniserat kalcium i blodet. Ökade nivåer av fosfat och sänkta nivåer av joniserat kalcium stimulerar utsöndring av PTH som i sin tur ökar absorptionen av kalcium från skelettet. Höga nivåer av både fosfat och calcium ökar risken för mineralisering i olika inre organ, bland annat njurarna. Detta är något som kan bidra till ytterligare utveckling av ckd.
Vid renal sekundär hyperparathyroidism rekommenderas att katten äter ett njurfoder, vilket innehåller lägre nivåer av fosfat. I vissa fall behöver man även tillsätta en fosfatbindare.
Källor
Finch, N. Hypercalcaemia in cats. The complexities of calcium regulation and associated clinical challenges. J Feline Med Surg 2016; 18:387-399.
Parker, V. J. et al. Feline hyperparathyroidism. Pathophysiology, diagnosis and treatment of primary and secondary disease. J Feline Med Surg 2015;17:427-439.