Kramper är inte en sjukdom i sig utan ett tecken på att något i storhjärnan inte fungerar som det ska. Kramper drabbar enligt studier 1-3 % av alla katter.
Det finns många orsaker till att en katt får kramper och dessa orsaker brukar delas in i:
- Extrakraniella orsaker. Detta innebär att orsaken till kramperna finns utanför själva hjärnan. Dessa kramper kallas reaktiva kramper.
- Intrakraniella orsaker. Detta innebär att en strukturell förändring i hjärnan är orsaken till kramperna. Dessa kramper kallas strukturell eller sekundär epilepsi.
- Idiopatisk epilepsi. Detta innebär att ingen orsak till kramperna kan hittas. Ordet idiopatisk betyder ”av okänd anledning”. Idiopatisk epilepsi kallas även primär epilepsi.
Kramper kan delas in i tre kategorier: generaliserade, partiella och reflexutlösta kramper.
Generaliserade kramper innebär att hela katten krampar. Det typiska förloppet är att katten plötsligt faller ihop, förlorar medvetandet och våldsamt börjar skaka. Ofta kissar och bajsar katten på sig och den kan salivera kraftigt. Krampen varar vanligtvis i några minuter. Det är relativt vanligt att katter har flera kramper på en dag.
Partiella kramper innebär att endast delar av kroppen krampar, vilket gör att de i vissa fall kan vara svåra att upptäcka. Detta är vanligare hos katt än hos hund. Partiella kramper kan yttra sig som ryckningar i ansiktet, ökad salivering, ökad vokalisering och/eller onormala rörelser av huvud, nacke eller ben. Partiella kramper kan övergå i generella kramper.
Reflexutlösta kramper utlöses av ett stimuli, vanligen ett högt ljud. Dessa typer av kramper kallas feline audiogenic reflex seizures.
Krampens olika faser inkluderar:
- Prodrome som kan vara timmar till dagar innan katten börjar krampa. Det är vanligt att katten söker uppmärksamhet eller är orolig under denna period.
- Aura är perioden precis i början av en kramp. Symtom i denna period kan inkludera att katten slickar sig runt munnen, sväljer, saliverar, kräks, vill gömma sig eller söker uppmärksamhet.
- Iktus är själva krampen. Det vanligaste är att denna period varar 1-3 minuter hos katter.
- Postiktala perioden är tiden direkt efter krampen. Denna varar vanligtvis sekunder till timmar och karaktäriseras av avvikande beteende hos katten. Katten kan t ex bli desorienterad, trött, aggressiv, få ökad törst och hunger eller bli tillfälligt blind.
Status epileptikus är ett allvarligt tillstånd och innebär:
- att en generaliserad kramp varar längre än 5 minuter,
- att en partiell kramp varar längre än 30 minuter
- eller att katten får flera kramper i följd utan att hinna återhämta sig mellan kramperna.
Klusterkramper innebär att katten får fler än en kramp på 24 timmar.
Vad kan du som djurägare göra när din katt krampar?
Djurägare upplever det ofta som mycket obehagligt och skrämmande när deras katt krampar. Det är dock jätteviktigt att man som djurägare behåller lugnet. Se till att katten inte kan skada sig själv, t ex ramla ner från en stol eller trappa. Försök inte hålla fast katten, risken är att du själv blir skadad och det kommer inte få anfallet att sluta snabbare. Försök komma ihåg att notera tiden när kramperna börjar och när de slutar. Själva kramperna brukar gå över inom 3 minuter. Om kattens kramper inte slutat efter fem minuter eller om varje kramp snabbt följs av en annan behöver ni ta er till veterinär så snart som möjligt!
Reaktiva kramper
Reaktiva kramper är orsaken till 15–25 % av alla kramper hos katter. De vanligaste orsakerna till reaktiva kramper är:
- Hypoglykemi, dvs lågt blodsocker. Detta kan orsakas oftast av en överdos av insulin (vid behandling av diabetes mellitus) eller en insulinproducerande tumör i bukspottkörteln.
- Hepatisk encefalopati. Detta beror oftast på en medfödd missbildning (s k portosystemisk shunt) som innebär att blodet inte går via levern och därmed inte blir renat på vissa giftiga ämnen. De flesta katter är <1 års ålder när kramperna debuterar.
- Förgiftning
Mindre vanliga orsaker inkluderar hypertyroidism, högt blodtryck, hyperviskositet (dvs ökad koncentration av blodkroppar i blodet), kronisk uremi (urinförgiftning) och elektrolytrubbningar (dvs rubbningar i saltbalansen).
Vid reaktiva kramper är det vanligt med andra symtom i den interiktala perioden (dvs perioden mellan kramperna), såsom beteendeförändringar och blindhet. Det är vanligare att dessa katter hamnar i status epileptikus eller får klusterkramper jämfört med katter som har idiopatisk epilepsi.
Vid reaktiva kramper är det viktigt att hitta och behandla den underliggande orsaken till kattens kramper. Detta är en av orsakerna till att en utredning med bland annat blodprover och blodtryck rekommenderas som ett första steg hos katter med kramper.
Strukturell/sekundär epilepsi
Strukturell epilepsi orsakar 40–70 % av återkommande kramper hos katt. Förändringarna som orsakar kramperna är lokaliserade i storhjärnan, oftast i hjärnbarken.
Möjliga orsaker till strukturell epilepsi:
- Neoplasi/tumör
- Inflammation/infektion
- Vaskulär
- Degenerativ
- Traumatisk
- Medfödd
Ca 75 % av katter med strukturell epilepsi har neurologiska symtom mellan kramperna. Dessa symtom varierar mellan individer och kan inkludera personlighetsförändringar, cirkelgång och rörelsestörningar.
Neoplasi/tumör
Ca 25 % av katter med neoplasi i storhjärnan får kramper. Diagnosen ställs med hjälp av avancerad bilddiagnostik, som magnetresonanstomografi (MR) eller datortomografi/skiktröntgen (DT).
Den vanligaste tumörformen hos katt är meningiom. Detta är en benign (godartad), långsamväxande tumör som orsakar problem när den växer sig för stor och trycker på omkringliggande vävnad. Denna tumörsort kan man hos vissa individer opereras bort med bra resultat. Meningiom drabbar medelålders och äldre katter.
Katters näst vanligaste tumör i nervsystemet är lymfom. Detta är en malign (elakartad) tumör och katter som drabbas av denna tumörsort blir ofta snabbt sämre. Prognosen är tyvärr dålig för katter som drabbas av denna tumör. Lymfom drabbar ofta yngre katter, medelåldern vid symtomdebut är endast 5-6 år.
Inflammation/infektion
Den vanligaste infektionen i nervsystemet är FIP, du kan läsa mer om denna sjukdom här. Efter denna följer en diagnos som kallas ”non-suppurative meningoencephalitis” av okänt ursprung. Hos dessa är det inte möjligt att fastställa vilket agens (ofta virus) som har orsakat infektionen. Även toxoplasma kan orsaka kramper hos katt, läs mer om denna sjukdom här.
Vaskulära sjukdomar
Vaskulära sjukdomar inkluderar hjärninfarkter och hjärnblödningar. Symtomen uppkommer ofta akut och katten kan i många fall återhämta sig inom några dagar till veckor.
Degenerativa förändringar
Den viktigaste degenerativa förändringen som kan orsaka kramper hos katt kallas feline hippocampal necrosis (FHN). FHN innebär att delar av hippocampus i hjärnan har gått i nekros (dvs att cellerna här har dött). Man vet inte i dagsläget om FHN främst förekommer sekundärt till kramper av annan orsak eller om FHN brukar vara grundorsaken till att kramper uppkommer.
FHN förekommer hos 6-30 % av katter som krampar och är vanligast hos katter med mer allvarliga kramper. Dessa katter har oftast andra neurologiska symtom, såsom desorientering, aggression och överdriven rädsla.
En del, men inte alla, av dessa katter svarar på antiepileptisk behandling.
Idiopatisk epilepsi
Idiopatisk epilepsi (IE), även kallat primär epilepsi, innebär att det inte går att hitta någon underliggande orsak till kramperna. Kramperna orsakas av en obalans mellan olika kemiska ämnen i hjärnan. Katten är i genomsnitt 3,5 år när den får epilepsi, men katter av alla åldrar kan drabbas. Sannolikt har 22-57 % av katter med återkommande kramper IE.
IE är mer sannolikt hos katter som uppfyller följande kriterier:
- Katten är 1-5 år gammal när kramperna börjar
- Regelbundet återkommande kramper som varar 1-3 minuter
- Neurologiskt normal mellan krampanfallen
- Inga avvikelser kan hittas vid undersökning hos veterinär
- Inga fynd som kan förklara kramperna kan hittas vid en fullständig utredning (blodprover, urinprov, bukultraljud och MR/DT hjärna)
- Katten svarar bra på medicinering
- Inga avvikande fynd kan hittas vid neurologisk undersökning 12 månader efter krampernas debut
Kramper pga IE verkar främst uppkomma då katten vilar.
Utredning/diagnos
Utredningen av en katt med kramper går ut på att hitta underliggande orsak till kramperna. Vanligtvis börjar man utredningen med vanliga blodprover och ett blodtryck. Därefter kan man fortsätta utredningen med t ex urinprov, ultraljud av buken och en gallsyrebelastning, beroende på vilka sjukdomar som misstänks. Vid misstanke att det finns en strukturell orsak till kramperna vill man göra en DT (skiktröntgen) eller MR (magnetresonanstomografi) av hjärnan. Dessa undersökningar utförs främst på större djursjukhus och katten behöver vara sövd vid undersökningen. Har katten idiopatisk/primär epilepsi och inga andra sjukdomar kommer samtliga test komma tillbaka som normala.
Det kan vara till stor hjälp om du har möjlighet att filma din katt under ett anfall och visa filmen för veterinären.
Behandling
Kan man identifiera en underliggande orsak till kramperna ska denna behandlas.
Målet med behandlingen av IE samt strukturell epilepsi där operation inte är aktuellt är att minska antalet anfall samt minska allvarlighetsgraden av anfallen. Det finns ingen behandling som är 100 % effektiv och många katter kommer fortfarande få kramper, dock mer sällan och mindre allvarliga om katten svarar på behandlingen. Behandlingen anses framgångsrik om kramperna upphör eller frekvensen av kramper minskar med mer än 50 % ochkatten har minimala biverkningar av medicinen.
I en studie från 2012 (av Pakozdy med flera) blev 40-50 % av behandlade katter helt krampfria och 20-30 % svarade bra på behandlingen. 30 % av behandlade katter svarade dåligt på behandlingen. Studien visade också att om man försökte avsluta medicineringen för de katter som blivit krampfria återkom kramperna i de flesta fall.
När ska anti-epileptisk behandling påbörjas?
Generellt rekommenderas inte behandling till katter som endast haft ett anfall eller där anfallen kommer mycket sällan. Medicinering rekommenderas när katten:
- Har anfall ”ofta”. Här skiljer sig rekommendationen mellan experter från mer än en gång per månad till mer än en gång per sex månader.
- Krampar mer än en gång under en 24-timmars period.
- Haft status epileptikus (se ovan)
- När kramper uppstår sekundärt till känd strukturell sjukdom i hjärnan eller efter trauma mot huvudet.
- När kramper ökar i frekvens eller allvarlighetsgrad.
Vilka mediciner används?
Behandlingen av epilepsi består i de flesta fall av livslång användning av anti-epileptisk medicin. Förstahandsvalet i dagsläget är fenobarbital. Om denna medicin inte har tillräcklig effekt kan den kombineras med annan medicin, t ex levetiracetam.
Fenobarbital kan ha biverkningar som trötthet, vinglighet, ökad aptit och törst samt klåda (generaliserad eller enbart i ansiktet). Biverkningarna kan vara övergående och brukar upphöra ifall medicineringen avslutas. Vissa katter som har mycket biverkningar kan fungera bra på en lägre dos. Blodprover för mätning av koncentration av fenobarbital i blodet rekommenderas 2-3v efter insatt medicinering samt efter dosjustering för att se att nivåerna inte ligger för högt och ifall det finns utrymme att höja doseringen. Det spelar ingen roll när på dygnet proverna tas i förhållande till när katten får sin tablett. Många katter svarar mycket bra på fenobarbital även när koncentrationen i blodet ligger under referensvärdet. Detta innebär att om man har en katt som svarat bra på behandlingen med fenobarbital och nu har inga eller mycket få kramper ska man inte höja dosen trots att koncentrationen i blodet ligger lågt!
Vill man av någon anledning avsluta behandlingen med fenobarbital behöver medicineringen trappas ut. Din veterinär hjälper dig med detta.
Om din katt fortsätter ha kramper efter insatt behandling avsluta inte behandlingen! Behandlingen med fenobarbital får aldrig avslutas tvärt, då kan katten få kramper på grund av detta.
Föra dagbok
Det är viktigt att föra dagbok över kattens krampanfall. Ta med denna dagbok till din veterinär när det är dags för kontroll. Inkludera:
- Hur långt är anfallet?
- Hur beter sig katten under anfallet – medvetslös? Kissar på sig? Bajsar på sig? Hela kroppen som krampar eller bara delar av kroppen?
- Hur betedde sig katten innan anfallet?
- Hur betedde sig katten efter anfallet? Hur länge kunde förändringar i kattens beteende ses efter anfallet?
- Har katten några neurologiska symtom mellan anfallen?
Använd gärna appen RVC Pet Epilepsy Tracker!
Prognos
För katter med idiopatisk epilepsi är prognosen generellt god med rätt dos antiepileptisk medicin. För katter med underliggande sjukdom beror prognosen på allvarlighetsgraden av sjukdomen.
Källor
Pakozdy et al. Treatment and long-term follow-up of cats with suspected primary epilepsy. J Fel Med Surg.2012; 15:267-273.
Hazenfratz M. and Taylor S. M. Recurrent seizures in cats. 1. Diagnostic approach – when is it idiopathic epilepsy? J Fel Med Surg. 2018; 20:811-823.
Hazenfratz M. and Taylor S. M. Recurrent seizures in cats. 2. Treatment – which antiepileptic drugs are recommended? J Fel Med Surg. 2018; 20:825-834.
Mikscha R. et al. Oral antiepileptic drug therapy options in cats. Eur J Comp An Pract.2016; 26:32-49.